Det har hänt så mycket saker den senaste tiden. Jag har regisserat "Ronja Rövardotter" och efter premiären den 28 maj, fick vi strålande recensioner. Tack vare ett gäng begåvade, energiska och kärleksfulla musikalartister blev föreställningen precis så varm och gripande som jag ville. Är ni i trakten av Kolmården - Norrköping vill jag varmt rekommendera er att se den. Läs den underbara recensionen HÄR!

Och så har jag skapat inspirationskort för barn som lanseras på Formex-mässan i augusti, tillsammans med en ny illustratör som heter Mikaela Nordlund. Det är nog det bästa jag har gjort! Kreativ Insikt är beställaren och jag kommer att göra deras barnkollektion, vilket känns fantastiskt kul. Nu ska jag göra ett smycke och en annan slags bok som jag ska berätta om lite senare.

Och nästa Snårpanbok skickas till tryckeriet nu. Den känns så bra. Både rolig, pedagogisk och fin. Tack, tack, tack. Till alla inblandade.

Jag kommer dessutom att spela Lucy i "Dracula - the musical" som ska upp på Globen till Halloween. Ett spännande projekt med en nyskriven musikal. Jag åkte till Bosnien med samma gäng när jag spelade huvudrollen i "Ingenmansland" för ett antal år sedan. Dessa killar vet verkligen hur man skriver vacker musikalmusik.

Och farsen "Omaka par" fortsätter i höst på Skandiateatern i Norrköping, följt av en lång period i Nyköping med start efter julafton.

Jag har alltid levt efter tanken att hårt arbete lönar sig. Jag började precis att tvivla när det sa svuuusch! Åh så härligt det känns. Tack, här stannar jag! Och välkommen solen och sommaren! Kram från Erstagatan och mitt underbara kontor för Barnens Förlag.

Vaknar av att några små duvor byggt bo i ventilationskanalen som mynnar ut i mitt kyffe till sovrum och där kuttrar och myser duvorna denna lördagsmorgon. Ett hopp i duschen, en kopp te, lite smörgåsar med ost, yoghurt med färsk kiwi och sedan öppna portarna för ett gäng bullriga repetitionssugna Ronja-rövare som med glädje dansar på borden. Hövdingasånger ekar i trappen på teatern när de repas i vartenda utrymme, samtidigt som jag efter halva dagen återigen trär på den svarta peruken som Lucia, redo att spela den sista föreställningen för denna våren med ”Omaka par”. Glad, skrattande publik på både parkett och balkong, tack och hej, choklad och applåder och underbar publik. Det är bara så kul. Adrenalin som pumpar och speciellt när vi i denna pjäs med bara rabblande text i över två timmar lyckas snirkla in oss på fel textspår, för att sedan på nåt vis landa rätt i alla fall. Man spelar tombola och ser vilket ord man får upp idag… Därefter riva en hel scenografi, packa en miljon rekvistitaprylar, kläder och peruker som ska stuvas in tills vi spelar en period till i höst här på Skandiateatern. Många timmar senare sitter 7 trötta skådespelare i en foajé med varsin pizza och en öl och berättar teaterhistorier för varann, skrattar och tar farväl. En spelperiod är över, nästa fortsätter imorgon bitti, allt flyter vidare, jobben avlöser varandra, men spelglädjen består.

Sitter i logen, halvsminkad och med håret uppsatt i en strumpa redo för peruken. Det är tjugo minuter kvar till scenstart.

Imorse vaknade jag i min säng här på teatern. Jo, jag sover på teatern, i ett av alla rummen på en av de fyra våningarna när jag jobbar här på Skandiateatern i Norrköping. Ensam på en stor teater. Intensivt hoppas jag om kvällarna att få träffa någon av teaterspökena, men de dyker aldrig upp. Däremot vaknade jag imorse av att hantverkarna som bygger om grannhusets fasad, började borra intensivt i femton minuter prick kl 07. Sedan blev det tyst, ungefär samtidigt som jag var klarvaken och sedan var det tyst i ungefär tre timmar. Jag har aldrig fattat det där, att hantverkare ALLTID börjar låta kl 7, för att sedan bli tysta resten av förmiddagen? Vad händer sedan? Äter de lunch halv nio?

När jag masat mig upp från min knarriga säng där den enda publiken var dammråttorna och silverfiskarna i badrummet (nä, det är ingen lyx att vara artist alltid…), så var det dags att möta alla fina rövare i Ronja Rövardotter. Dessa härliga människor. Så nu har vi jobbat hela dagen, duktiga är dom, otroligt ambitiösa och där alla har en innerlig önskan om att föreställningen ska bli till den bästa.

Och nu sitter jag här, med min kaffekopp och en Daim och ska sätta i mig lite snabbt socker för att få ny energi för att vara skådis i ”Omaka par”. (Ja, jag vet att jag kanske inte borde inta snabbt socker, men jag åt en sallad innan. Räknas det?)

Vet ni, jag tror jag behöver en assistent. Är det någon som känner sig manad att byta jobb, att göra nästan allt som man gör i ett (okej, jag har två) små bolag, fixa och trixa, skratta och jobba för en bättre värld för de små? Maila då mig på Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den Dig vill jag träffa! Möte nästa vecka på mitt supermysiga kontor på Söder?

Igår fick jag reda på att jag blivit antagen till Kultur i Vården 2011. Vet ni vad det är? Det visste inte heller jag förrän jag fick hoppa in för en kollega i julas och sjunga på några psykavdelningar och äldreboenden runt om i Stockholm. Det var något av de mest berikande jag gjort. Jag kände att jag gjorde en insats. Hur glada de blev över att jag kom dit och sjöng deras gamla godingar; Towa Carson, Siwan, Alice Babs. Det var en kvinna som ”vaknade” från sin demens och sjöng med i varenda text. Plötsligt hade hon koll på allt. Så när de sökte underhållning för de olika barnavdelningarna, så anmälde jag mig snabbt till audition. Och fick det med min Snårpan! Det ska bli så kul så.

Nu tar jag min väska och drar vidare. Ta hand om er.

Jag skickade ut en förfrågan via ”Barnens Förlags”-Facebookgrupp, om en önskan att finna nya illustratörer. Jag satte också upp en lapp i Snårpans butiksfönster på Erstagatan i Stockholm. Det fullkomligen ramlade in intresseanmälningar! Och var duktiga alla visade sig vara. Alla i olika stilar såklart. Jag personligen är glad för den akvarellmålade bilden, med mycket färger, många små detaljer och där jag tydligt ser en personlig stil.

Då får jag ett svar från Mikaela i Ängelholm, min hemstad. Och det visade sig att hon var toppenbra. Vi talades vid i telefon och strax därefter fick jag en förfrågan från Kreativ Insikt om att skapa deras barnkollektion och vi enades om att Mikaelas stil passade perfekt.

Så nu mailar vi varandra varje dag, skickar skisser och texter fram och tillbaka och processen är väldigt spännande och kreativ. Inspirationskorten ska rikta sig till barn mellan 9 och 12 år och Mikaela letade fram sina gamla dagböcker från vinden för att få inspiration. Det stod mest om hästar och killar, men på ett ställe stod det om någonting annat. Hon fick läsa följande flera gånger innan hon fattade vad som stod:

"3 december 1989.

Idag var det julskyltning i Förslöv. Jag gick med Annelie och Ulrika. Det var rätt så kul. På kvällen gick jag och Annelie till bygdegården. My Blomqvist var där. Det är en tjej från Ängelholm som uppträder i Sverige. Hon var rätt så tuff och cool!"

Är inte livet väldigt konstigt? Då var hon 11 år, idag 33 och nu ska vi jobba ihop i ett fantastiskt spännande projekt. Och ändå har vi ännu inte mötts ansikte mot ansikte. Bara via telefonen och datorn.

Livet. Vi möts, vi skiljs, men sedan möts vi alltid igen. På ett eller annat sätt.

Jo jo. Det blev jag ju varse. Jag tyckte för ett tag sedan att det var lite stilla, lite långsamt och lite tråkigt. Jag gillar ju att ha att göra! Som ett brev på posten kom alltihop… Och då menar jag allt på en och samma gång.

Jag spelar sista helgen nu som eldig spanjorska i komedin ”Omaka par” på Skandiateatern i Norrköping. Samtidigt så regisserar jag ”Ronja Rövardotter” – detta fantastiska verk av Astrid Lindgren som man inte kan bli annat än ödmjuk över. (Premiär 28 maj – välkommen då också! First Camp - Kolmården) Och så har jag precis fått nysläppet av min barnbok ”Snårpan och den hemliga manicken”, fast nu på eget förlag. (Jo självklart. Varför inte starta ett eget förlag när jag ändå höll på??) Och nu har jag precis skrivit klart bok nummer två med Snårpan och den illustreras just i detta nu. (Och jag vet att när jag tror att jag skrivit klart så är jag inte klar.) Och sen faktiskt det roligaste av allt: Jag ska göra Kreativ Insikts barnkollektion. Detta fantastiska företag som jag älskar, vars budskap gör min själ lycklig. Att jag ska blir den första som får skriva deras ord istället för Carolina Gårdheim ser jag som den största ära man kan få. Just nu gör jag inspirationskort för barn som lanseras till Formex i augusti, men som ska vara klara i april.

Jo. Man får det man önskar brukar jag säga. Så nu lever jag som jag tjatar om. Jag undrar bara om någon har lite luft på flaska?